Och upp kommer…

‘… tankar om utanförskap, att missa, att inte ha allt jag vill, att ”kanske borde jag ändå…” och en väldig massa annat konstigt som känns som tankar och känslor från 90-talet typ. Alltså gammalt groll, eller gammal interndialog.

Framförallt någon slags tvångstanke om att jag inte kan släppa, att jag inte får lov att låta det förändras, att jag ska hålla fast vid någon eller något – för annars… ja vaddå? Vad skulle hända om jag lät det vara som det är och låter saker ske? Att släppa taget, låta vacuum vara ett tag och sedan kanske fyllas igen av något, någon, inget.

Och tack för att jag ser det, tack för att jag får chansen att öva, tack för att jag kan märka hur jag vuxit ifrån mestadelen av det där, och att de ändå kommer fram ibland så jag kan se dem och lära mig, se och förstå eller i alla fall acceptera att det dyker upp emellanåt. Det är ok det med.

Jag har ju bett om äkta sanning, äkta ärlighet och att få lov att känna, verkligen känna, vad som pågår. Jotack, här kommer det svar på den önskan.

Alltså, att känna, det är för mig så tydligt nu hur gärna jag vill veta och känna det som verkligen är. Som att

Jösses så många känslor och tankar om att vara utanför, att missa, att inte delta som kommer upp. Och här är jag. Utanför, borta från sammanhanget, icke närvarande.’

Skrivet söndagen 14 september, i min ensamhet och sårbarhet. I min äkthet och i insikten om att jag är ok även när jag väljer/är/hamnar/missar ett sammanhang.

Katten på råttan… eller laserpekaren

Läste David Anderssons blogginlägg imorse och gillar det han skriver om liknelsen mellan hur frustrerad hans katt blev av att jaga en laserprick den aldrig lyckades fånga och människors frustration och olycka över att inte nå mål.

Vi jagar någonting som inte finns. Visst kan vi sätta igång med projekt som vi är inspirerade av att göra. Men när vi tillskriver kvaliteter såsom lycka, välmående eller självkänsla av att uppnå ett mål så lurar vi oss själva. På samma sätt som att laserpricken inte kommer ta en fysisk form för Lo att fånga i sina tassar kan vi jaga ihjäl oss efter ett välmående som inte finns i den yttre världen.

Här kan du läsa hela inlägget på Davids blogg.

David och jag pratades vid första gången i februari i år, och har därefter träffats irl i Stockholm en gång. Hans sköna, lugna funderingar och lyssnande är superhäftigt att vara ikring och jag gillar hans approach till livet. Det är som en spännande upptäcktsresa på något vis.

I måndags la han ut en video om rasism och separation som väcker intressanta tankar och vidgar min vilja att visa hjärta istället för oro och rädsla i världen.

Tänk om livet är enklare…

Lövtunnel

Tänk om livet är enklare än jag tror.
Att jag är kärlek.
Att jag är fri att vara vem jag vill.
Att jag har skapat den världen som omger mig.
Att jag går omkring i frukterna av mitt eget skapande.
Tänk om det är sant att det inte finns något att ångra, inget att frukta, inget att oroa sig över. 
Tänk om jag är och får precis det jag vill. 
Tänk om den yttre verkligheten bara är en spegling av den inre.
Tänk om livet är ett mirakel.

Det är meditationen för dagen, kanske veckan, kanske livet.
Jag är ett mirakel. Du med. 

– Charlotte Rudenstam –

Texten inspirerar och väcker något i mig. Något som svarar upp. Tack Charlotte för att du delar dina insikter, tankar och funderingar med världen. Det berikar.

Tipsar om The JoyRide Malmö

Om en vecka, nästa söndag, kommer festivalen The JoyRide Malmö – Love in action att gå av stapeln i Malmö. Festivalen har varit omskriven och omtalad senaste veckorna, av anledningar som är nästintill skrattretande. Alltså på riktigt.

Festivalen är en kärleksfestival, med teman som är tänkta att hjälpa oss deltagare till mer kärlek i våra liv. Och det finns sessioner med teman som att njuta mer av sex, att hitta mer hem i sin kropp (som i förlängningen kan leda till bättre sexliv). Mest handlar sessionerna om andning, dans, lyssna inåt, att säga ja och nej, att helt enkelt bli en helare människa.

Rädsla fran vissa människor har gjort att festivalen har blivit ett ”hot” och därfor bröts det initiala hyreskontraktet. Att det händer tre veckor innan en sådan har festival ska börja är minst sagt tufft för arrangörerna att lösa. Därför är det så oerhört coolt att Charlotte och Alexander som står bakom festivalen nu erbjuder en något kortare, mer komprimerad variant i Malmö. Och att det fortfarande tillkommer nya workshopledare som lockar mitt intresse ännu mer.

För jag ska vara där. Har varit anmäld som volontär sedan i våras och är spänd och nyfiken på allt ifrån frigörande andning till dans och energier i kroppen. Resan för mig personligen, när det gäller kroppen och att hitta hem, har kommit en lång bit på väg senaste åren. Mycket tack vare Charlotte Rudenstams arbete och kurser samt personlig coaching jag gått med henne.

Första dagen på festivalen, 10 augusti, är en dag som är öppen för alla för 650 kronor. Att få chansen att närma sig de här frågorna och kika lite mer på vad det faktiskt handlar om till det priset är en god investering enligt mig.

Läs mer om introdagen på The JoyRide Malmö här.

Mitt favoritcitat från allt ståhej inför festivalen handlar om rädsla… Något som ofta får oss att agera eller reagera innan något ens hänt. Tack Charlotte och Alexander för att ni fortsatt även då blåsten viner hårt kring er. Grymt jobbat!

– Det är ödets ironi att det just är människors rädsla som gjort att de politiska beslutsfattarna i Malmö stad valt att annullera kontraktet, säger Alexander Rudenstam. Inget har skett på platsen, utan allt handlar om tankar och idéer om vad som eventuellt skulle kunna hända.

Nästa helg blir det alltså ändå en festival, i Malmö, i kärlekens tecken.

Tack

Tack för att jag får möjlighet att vara här, att jag får chansen att lista ut lite saker i livet, att jag får möjligheten att vara som jag är så många stunder och sekunder. Tack för att du och jag kan stiga framåt tillsammans i livet, som hand i hand på en somrig skogsstig, sida vid sida, ibland leder du och ibland leder jag. Ofta går vi tillsammans, bredvid, jämte.

Det spelar inte någon större roll vem som går först eller vem som kommer efter, det är tillsammans som är grejen, att vi är där, då i just nuet båda två. I livet.

Somrigt och skönt, spännande och underbart. Du och jag. Jag och du. Vem är jag närmast? Mig själv såklart. Alltid. Men andra är så superdupermegajätteviktiga också. För vi människor hör ihop och behövs av varandra, för varandra, tillsammans och ihop.

Se mer om de tankarna på Helenas blogg idag, hon är fantastisk!

Människan är en social varelse, och vi är inte skapta för att klara oss själva. Vi behöver varandra för att må bra. Vi gör varandra bra helt enkelt, som Pia Sundhage säger. Det betyder inte att du behöver släppa in alla i ditt inre. Inte alls. Men någon.

Skeende i varande

Saker sker. Hela tiden. Livet är i oss. Hela tiden. Men vem vi är och vad vi tänker/tror om sådant som händer kan skifta, det kan ändras utmed vägen och framförallt ändras vi tack vare sådant som händer och som visar oss vägen, som lär oss nya läxor, som utmanar och bereder oss för kommande utmaningar.

 

Bild ur Chasing Mavericks

 

Sitter stunder och läser ånyo en bok som för några år sedan satte saker på plats för mig. En Robin Sharmabok som inte översatts till svenska ännu, tror jag. ”The saint, the surfer and the CEO” heter den och för på tal sanningar i livet på ett sätt och i ett tempo som är imponerande och oerhört tydligt. Jag älskar Sharmas böcker just därför, att han tydligt och enkelt förklarar så att många av oss förstår.

”If you don’t accept the learning that the experience represents, let’s say because you blame the other person involved for whatever transpired, and fail to see the point of wisdom that you were destined to learn, the circumstance will continue to repeat or recycle in your life until you finally get it. And the more you miss the lessons being presented, the more painful each event that carries them to you becomes until a time eventually comes when you’re suffering so much that your only option is to get it.”

 

Har du liksom jag upplevt att jobbiga personer, situationer eller ”livsläxor” dyker upp gång efter annan, och liksom blir större och värre för varje gång? Känner starkt igen mig och andra i texten ovan. Väljer vi att ignorera eller inte ta till oss det som är möjligheter att lära oss eller välja ny väg så tycks samma lektion poppa upp igen och igen tills vi väljer att göra något annorlunda eller möta det som känns jobbigt.

Så har det varit med alltifrån kontakter med andra människor till fysiska åkommor för mig. När jag slarvar eller struntar i att bemöta, lyssna in, känna efter eller helt enkelt göra det som är obekvämt eller okänt så tycks den grejen/utmaningen återvinnas igen och igen tills jag gör annorlunda.

Därför ska jag nu gå ut och röra på mig och låta bli att sitta stilla för länge med datorn!

Gör en skön midsommardag, vadän du gör.

// Wivan

Den viktigaste levnadsregeln

På gågatan i Lund

Sitter bredvid en kostymklädd man på en bänk i Lund. Han pratar i mobilen och jag sitter och skickar sms.

Ett gäng ungdomar dyker upp och de har små lappar i händerna. Jag som tidigare sett ett gäng konfirmander utanför domkyrkan misstänker att de nu är ute för att göra en uppgift på stan.

Mycket riktigt, en tjej siktar in sig på mannen:
”Får jag ställa en fråga?”

Mannen säger ja, och tjejen fortsätter:

”Vilken tycker du är den viktigaste levnadsregeln?”

Mannen stilla, skrattar lite och säger att det inte var någon lätt fråga. Han funderar lite till.

”Jo, det här har en klok vän lärt mig: Du ska leva ditt liv så att du blir vän med döden.”

Tjejen tackar och springer efter kompisarna.

Mer semestertankar

Idag inspireras jag oerhört av Karin Haglunds kloka, tydliga tankar om hur vi kan stressa ihjäl oss också på en semester – eller hur vi kan känna oss lediga, glada, fria och nöjda närsomhelst i vardagen.

 

För när vi låter tankarna dra iväg med oss så försvinner vår upplevelse av närvaro och vi kan få oss själva både stressade, på dåligt humör, ledsna eller oroliga oavsett om vi ligger på stranden eller sitter på kontoret. Det kan vara svårt att se detta faktum då vi via våra just våra tankar har en obegränsad förmåga att hitta argument för att skylla våra känslor på den yttre världen.

 

För när vi låter tankarna dra iväg med oss så försvinner vår upplevelse av närvaro och vi kan få oss själva både stressade, på dåligt humör, ledsna eller oroliga oavsett om vi ligger på stranden eller sitter på kontoret. Det kan vara svårt att se detta faktum då vi via våra just våra tankar har en obegränsad förmåga att hitta argument för att skylla våra känslor på den yttre världen. – See more at: http://www.lifevision.se/halsoblogg/mental-detox/#sthash.HZZUKIoA.6A9MZAT6.dpuf

Du hittar hela hennes blogginlägg om mental detox här. Det är väl värt att läsa. Och dela! Du känner säkert minst tio personer som mår bra av att höra det här.

Jag och Karin Haglund i Malmö förra året

Så en mental detox (läs semester) kan uppnås när som helst och genom fler stunder av ”ett stilla och klart sinne” kommer du märka hur mycket fantastiska känslor som redan bor i dig och kunna njuta mer av livet oavsett om det är en regnig arbetsdag, småbarn som är kinkiga och skrika, ett hus i en enda röra eller om du befinner dig på romantisk semester på en paradisstrand.

Hur coolt är inte det? Semester-välmående hela året om:-) ♥♥♥

– See more at: http://www.lifevision.se/halsoblogg/mental-detox/#sthash.HZZUKIoA.6A9MZAT6.dpu

Så en mental detox (läs semester) kan uppnås när som helst och genom fler stunder av ”ett stilla och klart sinne” kommer du märka hur mycket fantastiska känslor som redan bor i dig och kunna njuta mer av livet oavsett om det är en regnig arbetsdag, småbarn som är kinkiga och skrika, ett hus i en enda röra eller om du befinner dig på romantisk semester på en paradisstrand.

Hur coolt är inte det? Semester-välmående hela året om:-) ♥♥♥

– See more at: http://www.lifevision.se/halsoblogg/mental-detox/#sthash.HZZUKIoA.6A9MZAT6.dp

Så en mental detox (läs semester) kan uppnås när som helst och genom fler stunder av ”ett stilla och klart sinne” kommer du märka hur mycket fantastiska känslor som redan bor i dig och kunna njuta mer av livet oavsett om det är en regnig arbetsdag, småbarn som är kinkiga och skrika, ett hus i en enda röra eller om du befinner dig på romantisk semester på en paradisstrand.

Hur coolt är inte det? Semester-välmående hela året om:-) ♥♥♥

– See more at: http://www.lifevision.se/halsoblogg/mental-detox/#sthash.HZZUKIoA.6A9MZAT6.dp

Så en mental detox (läs semester) kan uppnås när som helst och genom fler stunder av ”ett stilla och klart sinne” kommer du märka hur mycket fantastiska känslor som redan bor i dig och kunna njuta mer av livet oavsett om det är en regnig arbetsdag, småbarn som är kinkiga och skrika, ett hus i en enda röra eller om du befinner dig på romantisk semester på en paradisstrand.

Hur coolt är inte det? Semester-välmående hela året om:-) ♥♥♥

– See more at: http://www.lifevision.se/halsoblogg/mental-detox/#sthash.HZZUKIoA.6A9MZAT6.dpuf

Tom i huvudet – i det läskiga

Igår fick jag känslan av att jag var helt tom, alltså riktigt tom, i huvudet. Typ tömd på hjärna. Och jag blev lite rädd. Det kom ett uns av läskighet kring det: ”Har jag blivit dum på riktigt?”

Bild från Anna Brix Thomsens blogg

 

Jag satt i en bil och körde från helgens festligheter i Blekinge skärgård tillbaka till Höör i lånad bil eftersom tågen var inställda. Tid att tänka, eller som igår, att inse att jag inte hade några tankar. Kände mig rent av ganska korkad!

När jag kom hem pustade jag ut hos Anders och berättade att jag blir lite rädd för det som just nu händer. Att jag har funderingar kring om man ”får” göra så lite som jag gör just nu. Om det är ok att ha så lite koll på vad som är nästa steg i processen. Och rädslan för att jag kanske tappar fart, kraft, hjärnkapacitet om jag vågar släppa efter så mycket som jag gjort sista tiden.

Samtidigt som jag sa alla de här sakerna så började skrattet bubbla upp i mig. Insikten om att det är helt galna tankar, som är lika osanna som rädslan, och fnisset kring hur stört höga krav och förväntningar jag kan ha på mig själv.

 

Klockan ringde 06.04 imorse

 

När jag i söndags gick en promenad på Aspö efter att alla gästerna till Mamma och extrapappa Bosses kalas hade åkt hem träffade jag en av grannarna som också haft gäster i helgen. Hon var ute i trädgården och konstaterade att hon suttit i en stol och pustat ut efter begivenheterna och sen tänkt att ”något måste jag ju göra idag”. Så hon gick ut och planterade om i någon kruka. Jag mötte mina egna tankar kring att känna kraven av att måsta göra något, för att ha gjort ingenting kan jag bara inte stå ut med.

Det är just det jag har gjort senaste tiden. Tillåtit mig att göra ingenting, att våga känna ”det finns inget jag måste göra”.Och så faktiskt låtit bli. Bara legat i solen, eller gått inne och drällt, eller somnat mitt på dagen.

OK, jag har stundtals gjort massor av saker. Förberett jobb och stora uppdrag, målat om golv i huset, putsat fönster, genomfört stora evenemang osv. Men, samtidigt så lite press, så lite stress, så lite ångest.

 

Att vara i det okända är träning för mig

 

Och det är detta som nu väcks som en slags rädsla eller ”hjärntomhet” i mig. Att när jag inte tänker på vad som ska göras eller när jag inte hela tiden har ett strikt schema att följa så är jag kanske fel, dum eller riskerar att tappa greppet.

Nu är inlägget hur långt som helst och jag har tusen tankar till kring ämnet. Så jag fortsätter snart igen.

Ciao!

Vad jag och du behöver

Vad jag behöver och vad du behöver är långt ifrån alltid samma sak. Det är lätt att tro att ”men så vill väl alla ha det”, fastän det egentligen bara är min del av verkligheten. Från ditt perspektiv ser det helt annorlunda ut.

Det som du jämför med kanske inte alls är samma saker eller upplevelser som jag jämför med. Och vad du behöver en viss stund är kanske något helt annat än vad jag behöver just då.

Alla vill inte sitta nakna med en katt i knät…
Bild från Veckorevyn

Intressant. Och att de här tankarna kommer upp i mig nu handlar dels om att jag fostrat en del människor till att ”Wivan fixar allt”, vilket lett till att jag nu har några personer som hör av sig närhelst de behöver minsta lilla hjälp och tycker att jag är deras livlina.

Den här ”fostringen” är väldigt effektivt om man (som jag) vill bli poppis eller vara omtyckt, om man vill känna sig behövd eller om det är skönt att kunna hjälpa/göra något för någon annan. Det är sällan särskilt gynnsamt varken för mig eller den andra personen i slutändan. Vad vi skapat är en fastlåst Wivan och en totalberoende ”hjälplös” person.

Smaken är som baken…

 

Tidigare i livet var det ett sätt för mig att skapa sammanhang, att känna mig behövd och nyttig, att vara någon (jag har en bakgrund som mobbad i skolan). På senare år har det nog mer haft att göra med att jag är helt grym på att ta hand om och ordna när folk hamnar i kris och behöver hjälp på riktigt. Sen har jag skapat något slags medberoende eller har svårt att säga nej, har helt enkelt inget bra sätt att ”göra slut” på.

Tack och lov har jag övat på nej i andra sammanhang och jag vet att jag blivit bättre 🙂

Att säga ja till sig själv kan innebära att säga nej till andra

 

Utmaningar finns det gott om! Ibland handlar det mest om att säga stopp till mig själv:

Som nu till helgen då min mamma och extrapappa ska ha fest och har haft massor att göra inför. Mina rycka-ut-och-hjälpa-till-tentakler har viftat för fullt i flera veckor. ”Borde jag inte åka dit och göra något”, eller ”jag kanske ska erbjuda mig att laga mat” eller ”undrar om jag ska komma några dagar tidigare för att göra i ordning”. Alltså hallå! påminner jag mig själv. Vi håller på att sälja vårt hus, har förberett för visningar, jag har  jobbat med stora evenemang, lagt om hela kosten och vi förbereder för en större flytt.

Mamma har inte ens frågat om hjälp, för hon ser det här, och vet att även om jag gärna hjälper till har vi mycket just nu.

Tentaklerna viftar fortfarande. Samtidigt känner jag nu när jag tillåter mig att vila och varva ner lite att jag kanske snarast skulle skällt ut någon eller somnat mitt i kastrullen om jag skulle ställa upp och vara schysst. Alltså, jag har en dragning åt att vilja vara superhjälte, så att rodda en fest och få vara lite stjärna känns ju alltid skönt!

Bild: Maria Helander

 

När en av de ”hjälplösa” ringer på mobilen idag och ber om internethjälp, vad gör jag då? Vet inte riktigt. Tillåter mig att bara vara en stund och vänta på svaret inombords. Har jag lust att hjälpa till just nu? Inte ett dugg! Men kanske lite senare.

Det är väldigt ovant att sätta mig själv först – och ganska skönt. Vad svaret blir om internethjälpen vet jag inte. Vi får se.