Arkiv | Framtid RSS feed for this section

Och upp kommer…

6 Okt

‘… tankar om utanförskap, att missa, att inte ha allt jag vill, att ”kanske borde jag ändå…” och en väldig massa annat konstigt som känns som tankar och känslor från 90-talet typ. Alltså gammalt groll, eller gammal interndialog.

Framförallt någon slags tvångstanke om att jag inte kan släppa, att jag inte får lov att låta det förändras, att jag ska hålla fast vid någon eller något – för annars… ja vaddå? Vad skulle hända om jag lät det vara som det är och låter saker ske? Att släppa taget, låta vacuum vara ett tag och sedan kanske fyllas igen av något, någon, inget.
image

Och tack för att jag ser det, tack för att jag får chansen att öva, tack för att jag kan märka hur jag vuxit ifrån mestadelen av det där, och att de ändå kommer fram ibland så jag kan se dem och lära mig, se och förstå eller i alla fall acceptera att det dyker upp emellanåt. Det är ok det med.

Jag har ju bett om äkta sanning, äkta ärlighet och att få lov att känna, verkligen känna, vad som pågår. Jotack, här kommer det svar på den önskan.

Alltså, att känna, det är för mig så tydligt nu hur gärna jag vill veta och känna det som verkligen är. Som att

Jösses så många känslor och tankar om att vara utanför, att missa, att inte delta som kommer upp. Och här är jag. Utanför, borta från sammanhanget, icke närvarande.’

Skrivet söndagen 14 september, i min ensamhet och sårbarhet. I min äkthet och i insikten om att jag är ok även när jag väljer/är/hamnar/missar ett sammanhang.

Gammalt på repeat. Eller?

6 Okt

Lördagen 13 september då något nytt, stort landade i mig. Då jag skrev tre utkast som aldrig publicerades då, för att jag behövde landa i dem. Det har jag delvis gjort och framförallt vill jag idag påminna mig själv om dessa sanningar. Varsågod!
‘Trodde att ett gammalt tankespår kanske hakat upp sig och gick på repeat i huvudet. Sen ser jag att det också är en gammal tanke, att det gamla ”sitter fast”.

För nu överraskar jag mig själv och inser att det inte alls är något gammalt utan snarare något helt nytt men att jag liksom försöker falla in i det gamla för att känna igen mig och kunna relatera.

Ha! Allt är nytt och allt gammalt är gammalt.
Det är nu som är nu.

Kom själv på att jag faktiskt låtit bli att gå igång och tänka en massa imorse. Istället så bara visste jag hur jag ville ha det och göra med min dag. Fast det fattade jag flera timmar senare! Just då så var jag bara. Helt enkelt var mig själv, mitt innersta, mitt väsen.

Ha!
image

Och på cykeln till byn så kom tanken: ”Så jag har trott att jag behöver dem.”.

Den upprepar sig och växlar mellan att vara en fråga och ett påstående.

”Okej, så jag har trott att jag behöver dem?”

Det är ett mönster jag sett hos mig själv, och som jag för en stund nästan försökte gå in i, fast att jag är förbi det. För det nya är så ovant att jag inte känner igen mig. Inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig. Till det självklara, till mitt nya, till insikten att jag inte längre tror att jag behöver dem, till vetskapen att jag kan vilja ha dem där, men behöver dem gör jag faktiskt inte längre.

Det är större än så. Det är gigantisk stort i min värld. Att insikten kommit som säger att jag är ok även om ingen bekräftar mig utifrån, även om jag väljer att vara utanför ett sammanhang så är jag ok, även om det är trevligt/skönt/härligt och kul så behöver jag inte längre den där bekräftelsen.

Oj. Vem är jag då? Vem är jag nu?’

Gamla mönster på repeat

6 Okt

Läser igenom icke publicerade inlägg som jag skrev för några veckor sedan. Brukar inte göra det, utan ibland skriver jag utkast liksom för egen terapi. Just den här gången tänkte jag flera gånger under den dagen ‘idag skulle jag vilja ha en coach som är jag/bli coachad av mig själv’.
När jag nu läser igenom de tre inläggen jag skrev då så inser jag att jag gjorde just det – coachade mig själv.

Här får du läsa ett inlägg från 13 september.

‘Ja, välkomna, gamla mönster och tankar/känslor, ni är tillbaka igen ser jag. Så kul! Det är bra, för då har jag chans att se på er lite noggrannare och välja vad som är bra att behålla och vad som inte längre gagnar mig.

Just nu, denna lördagsförmiddag, sitter jag hemma och har valt att vara just hemma. Det fanns möjlighet för mig att leka loss med alla möjliga spännande workshops och vänner i Malmötrakten i helgen, vilket jag skrev om igår. Och funderade på en hel del igår, eller konstaterade att ‘så trött som jag är denna fredagskväll så vill jag nog vara hemma imorgon’. Samtidigt så fanns tanken att kanske, kanske jag var i ett helt annat läge när jag skulle vakna och då ha möjligheten att ändra mig.

Imorse hade jag helt glömt alla workshoptankarna och vännernas inbjudningar och istället steg jag rakt ut i skogen och gick en skön långpromenad före jag gjorde något annat. Precis vad som kändes skönt och rätt alltså. Sen kom jag på att just det, det var det där roliga som kanske, kanske skulle vara kul att göra idag. Men, när jag känner in och lyssnar efter på mig själv så vill jag helt enkelt ta saker i mitt eget tempo.

Fine. Jag är nöjd. Fridens liljor liksom.
image

Tills. Det på Facebook dyker upp att några vissa speciella personer kommer att delta i ett evenemang där jag haft möjlighet att vara med – och jag säger ‘shit, jag missar det’. Skulle jag kanske kunna hinna? Eller hur skulle jag kunna komma dit i tid? Skulle jag kanske kunna fixa en bil?

Men hallå. Det här är gammalt mönster, gammalt tänk, gammalt skräp. Det bygger på rädsla att missa något kul, att inte vara delaktig, att kanske ska jag sträcka mig över min gräns och energinivå bara för att i alla fall inte ha missat eller glömts bort. Oj, oj, oj! Det här kräver en liten cykeltur in till byn för att smälta. För den är ganska oskön den där gamla tanken.’

Förvånad ursäkt och en vändning

25 Sep
image

Snabb i tolkningen av andras miner

Sprang på en bekant på Malmö C denna morgon, vi går genom stationsbyggnaden och pratar, jag skrattar till ganska högt och möts av en blick från en kvinna som vänder sig om.
Min spontana reaktion är att jag lite surt ber om ursäkt högt, liksom för att markera att jag såg den där blicken som jag tolkade som sur.

Vad som verkligen förvånade mig var hennes respons:
– Nej, nej, jag blev bara förvånad, det lät så härligt! Det är så ovanligt att folk skrattar sådär, de flesta är så sura.

Vi går vidare, småpratar och skrattar alla tre. Jag konstaterar att livet är för kort för att gå runt och sura, att det är härligt att skratta. Hon håller med.

image

Malmö C en ovanlig torsdag

Visst var jag snabb i mitt dömande av situationen och av hennes min. Visst bedömde jag det hela på autopilot och blev lite förnärmad och reagerade med taggarna utåt då jag upplevde att jag fick kritik för att jag skrattade högt när de flesta runt omkring går runt och icke-skrattar. Visst är det härligt när autopiloten får sig en käftsmäll ibland! (i mitt fall ganska ofta!)

Men, vad är det här?

11 Sep

Alltså, det mänskliga sinnet. Eller tankarnas spratt med oss. Dagligen, ofta, otroligt ofta.
Såhär: jag har haft en administrativt utmanande vecka med mycket siffror, banklånsprat, procentsater, telefonsamtal och väldigt mycket tänk. Kroppen kom i andra eller tredje hand och lite av flowet i livslusten och energin har dämpats. Skrev till en vän igår att det är för lite mys och kramar.

image

Mötesbild

Konstaterade också när Anders frågade om mina planer för helgen, att jag ”skulle haft en kram-och-myskompis att bjuda hit”. Anders ska vara bortrest några dagar och det är tomt utan hans kramar och närhet.

Så öppnar sig möjligheten att delta i några olika evenemang i helgen där kramar, beröring och närvaroövningar är del av innehållet. Och när jag funderar eller känner efter så vill jag helst av allt vara hemma! Hur går det ihop? Alltså, logik = noll.

image

Egen morgon med fotbad i hink

När jag skriver det så slås jag av tanken ‘vem sa att livet, eller vi människor, ska vara logiska?’. Nä, just det. Jag får lov att vara dubbel i mitt önskande och i mina tankar, jag får lov att vilja ha närhet och samtidigt egen tid i lugn och ro. Jag får lov att älska att umgås och samtidigt älska att vara själv. Jag får lov.

Vilka möjligheter öppnar jag upp för när jag tillåter mig att vara och tänka precis som jag vill, precis som jag är, just precis nu? Oändliga. Oändliga. Oändliga.

Ger mig själv tillåtelse. Tillåtelse. Tillåter. Tillåter.

Tänk om livet är enklare…

7 Sep
image

Lövtunnel

Tänk om livet är enklare än jag tror.
Att jag är kärlek.
Att jag är fri att vara vem jag vill.
Att jag har skapat den världen som omger mig.
Att jag går omkring i frukterna av mitt eget skapande.
Tänk om det är sant att det inte finns något att ångra, inget att frukta, inget att oroa sig över. 
Tänk om jag är och får precis det jag vill. 
Tänk om den yttre verkligheten bara är en spegling av den inre.
Tänk om livet är ett mirakel.

Det är meditationen för dagen, kanske veckan, kanske livet.
Jag är ett mirakel. Du med. 

– Charlotte Rudenstam –

Texten inspirerar och väcker något i mig. Något som svarar upp. Tack Charlotte för att du delar dina insikter, tankar och funderingar med världen. Det berikar.

Berg- och dalbanan som är du

2 Sep
image

Egenhändigt skapad illustration i Skissappen

Om någon av oss missat det så är livet och vår upplevelse av det, väldigt ofta likt en berg- och dalbana. Det går upp och det går ner.

Your thinking takes you up and your thinking takes you down.

Vår upplevelse av vad vi är med om skapas i våra tankar. De är liksom vårt filter eller glasögonen som tolkar vad vi ser, gör, hör, känner eller är med om.

image

Njutning i solen i måndags

Det är lätt att tro att vissa saker bara är som de är utan att vi kan göra något åt det. Så kan det vara, men vi kan vara medvetna om hur stor del av vår upplevelse som skapas just av våra tankar.

Kanske vi inte ens ser det eller är medvetna om vad vi tänker, men så fort vi tolkar en fras, ett bemötande, en situation eller en omständighet så sker det i våra tankar.

Och våra tankar skiftar fort, ibland sekundsnabbt, vilket också innebär att dåligt mående mentalt på inga vis är eller behöver vara ett konstant – det kan skifta med en tanke. Kommer du ihåg någon gång du varit arg, sur, ledsen eller nere och så har en person du gillar kommit fram på stan eller hört av sig för att bara säga hej? Stannade du kvar i ditt tidigare stadie då eller skiftade det kanske rent av till glädje, upprymdhet, skratt eller något annat? Vad var det då som hände?

image

Regn i Malmö i söndags

Den andra personen har inte gjort något åt dig eller ditt mående, men dina tankar skiftade och känslan av obehag/lågt mående skiftade till något annat.

Intressant. Och vad som är viktigt att komma ihåg är att vi behöver aldrig må dåligt eller döma oss själva för att vi ibland fastnar i eller tror på våra tankar, det sker för oss alla jämt och ständigt. Men, vad vi kan komma ihåg är att vi är en tanke bort från att känna, se, uppleva något helt annat.

image

En bild kan påminna om något som gör att jag helt glömmer att fortsätta må dåligt

Ibland när tankesnurran är för stökig hos mig kan jag bryta den genom att helt enkelt byta miljö, att se en film (tänka på något annat), gå ut i naturen och bara vara eller helt enkelt sitta ner och bara acceptera att just nuär eller känns det såhär, och det kommer att försvinna så småningom.

Numera vågar jag allt oftare möta också det ”jobbiga” eller tuffa i mig och behöver inte straffa mig dubbelt för att jag mår dåligt utan kan våga vara med mig själv också då.