Tomt, vacuum, äkthet

‘What do you love?’

– Light.

‘What do you love?’

– Light.

‘What do you love?’

– Life.

Frågan ställs gång på gång av min övninvspartner på en workshop. Korta, enkla svar utan huvudets inkoppling, bara rent spontant svarar jag. Och svaren förvånar.

‘What is in the way of your love?’

Igen, svar som dunkar mig med storhet som att få en järnplåt i ansiktet. Ingenting. Jag är tyst, det kommer ingenting. Alltså, ingenting.
Min partner ställer frågan igen, neutralt och nyfiket, öppen för vad som ska komma.

‘What is in the way of your love?’

-Void.

‘What is in the way of your love?’

– Space.

Det som jag plötsligt såg, kände, hörde både förvånade och överraskade. Jag har inga hinder för min kärlek – både den jag får och ger kan flöda fritt, välkommen in och ut. Det är helt öppet. I alla fall i stunden. Det är helt tomt. Inga rädslor, tankar, historier eller teorier. Bara öppet.

Storhet. Och efter workshopen har jag ont i magen, mår nästan illa – det är som att jag rent fysiskt har ett hål i magen. Det är obekvämt och ändå är jag lugn. Tillåter mig vila, tillit, vara kvar i mitt eget och våga känna, våga se. Vartefter så ”vandrar” tomhetshålet uppåt i bröstet, sakta. Och hålet minskar, tonas långsamt ut när jag vågar vara i stunden, i kroppen och acceptera att det just nu är såhär. Min upplevelse är att hålet, tomheten i kroppen, fysiskt symboliserar den tomhet eller öppenhet jag nyligen upplevt i sinnet kring vad som står i vägen för min kärlek.

Wow. Tack. Äntligen på nåt vis. Det är vad det är och ordet för dagen är expansion. Expansion, jag välkomnar dig. Välkomnar det som kommer och det som går. Välkomnar.

Och upp kommer…

‘… tankar om utanförskap, att missa, att inte ha allt jag vill, att ”kanske borde jag ändå…” och en väldig massa annat konstigt som känns som tankar och känslor från 90-talet typ. Alltså gammalt groll, eller gammal interndialog.

Framförallt någon slags tvångstanke om att jag inte kan släppa, att jag inte får lov att låta det förändras, att jag ska hålla fast vid någon eller något – för annars… ja vaddå? Vad skulle hända om jag lät det vara som det är och låter saker ske? Att släppa taget, låta vacuum vara ett tag och sedan kanske fyllas igen av något, någon, inget.

Och tack för att jag ser det, tack för att jag får chansen att öva, tack för att jag kan märka hur jag vuxit ifrån mestadelen av det där, och att de ändå kommer fram ibland så jag kan se dem och lära mig, se och förstå eller i alla fall acceptera att det dyker upp emellanåt. Det är ok det med.

Jag har ju bett om äkta sanning, äkta ärlighet och att få lov att känna, verkligen känna, vad som pågår. Jotack, här kommer det svar på den önskan.

Alltså, att känna, det är för mig så tydligt nu hur gärna jag vill veta och känna det som verkligen är. Som att

Jösses så många känslor och tankar om att vara utanför, att missa, att inte delta som kommer upp. Och här är jag. Utanför, borta från sammanhanget, icke närvarande.’

Skrivet söndagen 14 september, i min ensamhet och sårbarhet. I min äkthet och i insikten om att jag är ok även när jag väljer/är/hamnar/missar ett sammanhang.

Gammalt på repeat. Eller?

Lördagen 13 september då något nytt, stort landade i mig. Då jag skrev tre utkast som aldrig publicerades då, för att jag behövde landa i dem. Det har jag delvis gjort och framförallt vill jag idag påminna mig själv om dessa sanningar. Varsågod!
‘Trodde att ett gammalt tankespår kanske hakat upp sig och gick på repeat i huvudet. Sen ser jag att det också är en gammal tanke, att det gamla ”sitter fast”.

För nu överraskar jag mig själv och inser att det inte alls är något gammalt utan snarare något helt nytt men att jag liksom försöker falla in i det gamla för att känna igen mig och kunna relatera.

Ha! Allt är nytt och allt gammalt är gammalt.
Det är nu som är nu.

Kom själv på att jag faktiskt låtit bli att gå igång och tänka en massa imorse. Istället så bara visste jag hur jag ville ha det och göra med min dag. Fast det fattade jag flera timmar senare! Just då så var jag bara. Helt enkelt var mig själv, mitt innersta, mitt väsen.

Ha!

Och på cykeln till byn så kom tanken: ”Så jag har trott att jag behöver dem.”.

Den upprepar sig och växlar mellan att vara en fråga och ett påstående.

”Okej, så jag har trott att jag behöver dem?”

Det är ett mönster jag sett hos mig själv, och som jag för en stund nästan försökte gå in i, fast att jag är förbi det. För det nya är så ovant att jag inte känner igen mig. Inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig. Till det självklara, till mitt nya, till insikten att jag inte längre tror att jag behöver dem, till vetskapen att jag kan vilja ha dem där, men behöver dem gör jag faktiskt inte längre.

Det är större än så. Det är gigantisk stort i min värld. Att insikten kommit som säger att jag är ok även om ingen bekräftar mig utifrån, även om jag väljer att vara utanför ett sammanhang så är jag ok, även om det är trevligt/skönt/härligt och kul så behöver jag inte längre den där bekräftelsen.

Oj. Vem är jag då? Vem är jag nu?’

Förvånad ursäkt och en vändning

Snabb i tolkningen av andras miner

Sprang på en bekant på Malmö C denna morgon, vi går genom stationsbyggnaden och pratar, jag skrattar till ganska högt och möts av en blick från en kvinna som vänder sig om.
Min spontana reaktion är att jag lite surt ber om ursäkt högt, liksom för att markera att jag såg den där blicken som jag tolkade som sur.

Vad som verkligen förvånade mig var hennes respons:
– Nej, nej, jag blev bara förvånad, det lät så härligt! Det är så ovanligt att folk skrattar sådär, de flesta är så sura.

Vi går vidare, småpratar och skrattar alla tre. Jag konstaterar att livet är för kort för att gå runt och sura, att det är härligt att skratta. Hon håller med.

Malmö C en ovanlig torsdag

Visst var jag snabb i mitt dömande av situationen och av hennes min. Visst bedömde jag det hela på autopilot och blev lite förnärmad och reagerade med taggarna utåt då jag upplevde att jag fick kritik för att jag skrattade högt när de flesta runt omkring går runt och icke-skrattar. Visst är det härligt när autopiloten får sig en käftsmäll ibland! (i mitt fall ganska ofta!)

Utvärdering: menskopp och nagellack

Har tidigare i sommar lovat att utvärdera eller berätta lite mer efter att ha testat två för mig nya produkter. Dels menskoppen som jag skrev om i mitt inlägg om mens i slutet på maj.

Dels det ”ekologiska” eller i alla fall giftfria nagellacket.

Vi börjar med det roligaste. Menskoppen.

Bild: morotsliv.com

 

Köpte en liten lila Fleurcup från menskoppen.se. Den är tillverkad i medicinskt silikon (visste inte ens att det fanns ett material som heter så!) och den har funkat bra för mig de månader jag haft den. Lite nya handgrepp och en viss invänjningstid men nu funkar det väldigt bra. Jag har använt den vid alltifrån bad och simning, cykling, löpning och när jag rört mig på andra vis. (även när jag suttit still, men det är inte samma utmaning).

Eftersom någon undrat hur det funkar så kan jag kort förklara såhär: menskoppen förs in med ett speciellt handgrepp, sitter inte lika långt in som en tampong. Själva koppen samlar upp blodet och sedan tar man ut den efter ett antal timmar, tömmer, sköljer av och för in igen.

När jag mailade lite fram och tillbaka med menskoppen.se blev jag oerhört väl bemött. De svarar på frågor, erbjuder hjälp att välja storlek utifrån personliga frågor och vill verkligen att det ska funka för varje individ.
Jag har valt att ha binda på natten, kanske jag övergår till att enbart använda koppen så småningom. Det här känns så mycket fräschare än exempelvis tampong och är renare och luktar mindre än bindor. Så, vill du ha fler röda detaljer får du maila mig 🙂

Nu till det mindre sexiga men minst lika färgglada ämnet nagellack.

Testade i början av sommaren ett giftfritt nagellack från Une som jag köpt på Åhléns tillsammans med ett matchande läppglans. Vanliga nagellack klarar jag inte att använda längre, mina naglar totalförstörs och det tog ungefär ett halvår att få tillbaka lite styrka och hållbarhet i dem efter senaste försöket.

Så det var kul att detta skiljer sig från de traditionella och helt enkelt tycks snällare mot naglarna.

Och i sommar köpte jag ytterligare ett, ett fint rosa från tyska Benecos. Det matchar till och med mina rosa byxor!

Också detta har funkat fint att ha på mina känsliga naglar, och båda lacken sitter relativt bra. Med två brukar de sitta snyggt ca 5-7 dagar, lite beroende på hur försiktig jag är med vatten, trädgårdsjobb osv.

Men, vad är det här?

Alltså, det mänskliga sinnet. Eller tankarnas spratt med oss. Dagligen, ofta, otroligt ofta.
Såhär: jag har haft en administrativt utmanande vecka med mycket siffror, banklånsprat, procentsater, telefonsamtal och väldigt mycket tänk. Kroppen kom i andra eller tredje hand och lite av flowet i livslusten och energin har dämpats. Skrev till en vän igår att det är för lite mys och kramar.

Mötesbild

Konstaterade också när Anders frågade om mina planer för helgen, att jag ”skulle haft en kram-och-myskompis att bjuda hit”. Anders ska vara bortrest några dagar och det är tomt utan hans kramar och närhet.

Så öppnar sig möjligheten att delta i några olika evenemang i helgen där kramar, beröring och närvaroövningar är del av innehållet. Och när jag funderar eller känner efter så vill jag helst av allt vara hemma! Hur går det ihop? Alltså, logik = noll.

Egen morgon med fotbad i hink

När jag skriver det så slås jag av tanken ‘vem sa att livet, eller vi människor, ska vara logiska?’. Nä, just det. Jag får lov att vara dubbel i mitt önskande och i mina tankar, jag får lov att vilja ha närhet och samtidigt egen tid i lugn och ro. Jag får lov att älska att umgås och samtidigt älska att vara själv. Jag får lov.

Vilka möjligheter öppnar jag upp för när jag tillåter mig att vara och tänka precis som jag vill, precis som jag är, just precis nu? Oändliga. Oändliga. Oändliga.

Ger mig själv tillåtelse. Tillåtelse. Tillåter. Tillåter.

En ängels röst

The voice of your wisdom always speaks with an angel’s voice.

– Michael Neill –

En helg i tillit, lugn, stillhet, närvaro, acceptans och värdefulla nya insikter och gamla påminnelser som behövs lite då och då. Skönt har det varit i alla fall. Har mest suttit i stillhet och lyssnat, varit, låtit sinnet vila och bara tagit in några sköna röster som berättat, delat av sina historier och berättelser, förklarat hur de ser livet och våra reaktioner på sådant som händer oss.

Rudi och Jenny Kennard heter paret från England som varit i Malmö i helgen och delat med sig av sin visdom, förståelse och kunskap. Själv har jag varit där med min mamma och i rummet har också ett gäng av mina vänner, bekanta, coacher och inspiratörer funnits.

Nästa helg håller de en workshop i Stockholm för den som är nyfiken och öppen för att lyssna bakom orden, höra lite nya sätt att se hur livet fungerar eller i alla fall fundera över om vår upplevelse av livet alltid är den enda sanningen (!?) och kanske förstå något nytt om oss själva. Hur som helst finns all möjlighet i världen att träffa andra trevliga människor och höra om livsberättelser och upptäckter.

Det är svårt att sätta ord och förklara  vad som händer under en helg som den jag varit på med Rudi och Jenny. För det händer liksom inte så mycket, och ändå massor. De har suttit och pratat, lite av oss deltagare har delat funderingar, frågor eller insikter med resten av gruppen. Vi har haft långa sköna fikapauser med samtal eller stunder av stillhet, slumrat till lite under sessionerna och njutit av nuet.

Själv har jag kramats massor, massor, med goa sköna människor på plats. Närhet är en viktig bit i mitt liv och njutningen av en skön lång kram är verkligen härlig! Så när vi ses såhär och många går ner i varv så är det också lättare att mötas i nuet. Närvarande.

Och så har jag fått förståelse för en del bitar av mig själv, lite mer syn på ett gammalt beteendemönster, insikter om varifrån de kan komma, och tillit i att jag är ok som jag är oavsett vad som händer eller hur det ser ut i mig eller runtomkring.

Det var extra fint att få dela en sådan här helg och upplevelse med min mamma, vi är på spännande livsresor båda två och jag kan tro att vi läker lite extra ihop, och fint att också våga se varandra på de nya platser i livet vi nu befinner oss. Sen skiftar det snabbt – allt växer, förändras, vänds om och förflyttas hela tiden så vi kan ju bara veta vad som är nu liksom.

Så, njut i dagen och sköt om dig. Kom ihåg att den inre, sanna rösten som pratar med dig ‘talar med en ängels röst’. Det är lätt att vi tar för givet att det är kritiken, den där hårda äckliga rösten eller stränga magistern i huvudet som är sann. Enligt Michael Neill är det alltså ängelsrösten som vi ska lyssna till, den guidar oss rätt.

För dig som är nyfiken att veta mer finns en schysst videosajt med massor av göttigt material som Rudi och Jenny samlat in och delar med sig av gratis: http://www.threeprinciplesmovies.com/

Smooth transitions

Men hur härligt låter det inte? Och skönt att säga; Smooth Transitions. Smaka på orden, känn dem. De är sköna, både att höra, säga och smaka, känna.

Det var i måndags som en ny dansbekantskap, Guy Barrington från UK bjöd in till tankesättet och satte ord på något som jag verkligen gillar. Smidiga övergångar. Smooth Transitions.

Sommar övergår sakta till höst

Han dansar i livet, sitt liv och så även i andras, dansar in en stund i mitt, sedan vidare och vidare. Runt om i världen. I måndags i Malmö. Så härligt! Och så bjöd han in oss som var där till ett smakprov på Biodanza, en modell av dans som utvecklar både individ, grupp och ja, faktiskt, världen.

Som jag skrev i förra veckan har jag återupptäckt dansandet och gillar min frigörande dans där jag mest följer olika rytmer och med kroppen som redskap upptäcker och utforskar vad som vill bli sagt och hur det kan sägas i mig just nu, idag.

Biodanza är också fritt samtidigt som där finns övningar där man möts i par eller i grupper om tre, ibland i storgrupp och leker, stöttar, bjuder in och söker kontakt. Det var härligt, utforskande och spännande att uppleva. Vissa av övningarna var utmanande, plötsligt skulle jag dansa mina drömmar inför någon annan som ser mig, som kan låta mig komma till tals i dansen, som vill se och upptäcka utan att säkert ”förstå” i huvudet, men känna med mig en stund och se hur jag önskar livet.

Livets väg, ibland lite mörk och läskig

Läskigt, utmanande, spännande och så nyttigt. Visste jag att jag skulle tycka att en sådan övning var lite utmanande och läskig? Nej, inte en aning. Det är vad som gör det så härligt. Det kommer nya upptäckter och insikter, förståelse om mig själv. Det är fortfarande utmanande att blotta sig, särskilt när det sker sådär direkt inför någon annan. Och jag går in i övningen med vetskapen om att jag är lite rädd, lite ängslig och ser mig själv med kärlek, tänker varma tillitsfulla tankar och säger inom mig att jag vill tillåta det att finnas som finns här, att min övning i livet nu är att ge mig hän och se vad som sker.

Vet du? Det utmanande, lite läskiga, nervpirriga i att dansa mina drömmar och livslust inför en person sådär, det stärkte mig, det gjorde att hjärtat fick mer plats i kroppen, att helheten som är jag stärktes och skänker än mer glädje, lätthet och lyckorus.

Långsam övergång från bad till kvällsaktivitet

Smooth Transitions. Att övergå till nästa dans, rörelse, händelse, samtal, utmaning på ett smidigt sätt, inga skarvar, ingen hets, inga ryck utan smooooooth. Så skönt. Tänk dig att övergå från nattens sömn till dagens sysslor på ett mjukt, följsamt och tillåtande sätt istället för att ryckas upp ur sömnen, snubbla hårt i golvet, skrikande ta sin frukost och springa till bussen/bilen/tåget/cykeln eller rusa in på dagis med ungarna i högsta hugg.

Hur ska vi göra smidiga, mjuka övergångar? Som en dans, som en rytm, som en kärlekshälsning till oss själva och världen. Smidig, mjuk, varm och kärleksfull. Hur kommer det att påverka oss i långa loppet?!

Spännade, eller hur.

Koppla av. Del 3

Återkommer till tankarna och upptäckterna kring vad som lockar fram avkoppling och möjlighet till vila eller mindre stress. Det handlar på inga vis om att göra en massa saker eller sätta upp stora scheman över aktiviteter/önskningar eller vad det nu är. Snarare är det en upptäcktsresa, en chans att lyssna efter vad den inre sanna rösten säger (strunta i den inre kritikern som mest dissar och kritiserar) och att finna dina egna nycklar för hur du hittar hem, kan vila, njuta och leva lugnt och avkopplad.

* Njut! Ett utomordentligt råd jag fick av min TCM-läkare tidigt i somras när jag frågade honom vad hans råd till mig var inför sommaruppehållet. Hans enkla påminnelse har hjälpt mig att i många stunder fråga mig i sommar: Vad skulle ge mig njutning just nu? Vilket är mitt val utifrån att jag vill njuta så mycket som möjligt?

* Lek! Vad innebär det för dig? Vad är lekfullhet för dig? Hur kan du hitta tillbaka dit? Ibland kanske det är att bygga med lego, att klippa och klistra, att sjunga en sång, att leka i sandlådan, att springa i skogen, att bygga en koja, att spela ett spel, att klä ut dig och spela teater, dansa, att spela musik, att leka med hunden, att starta ett vattenkrig, att krama en vän, att krypa i gräset, att…. ? Om det inte finns några regler kring vad vuxna ska/bör/behöver göra, vad skulle du vilja göra då – som lockar fram lekfullheten och glädjen i dig?

* Lyssna. Vad säger den inre rösten, vad vill bli sagt mellan raderna i dina tankar? Hur låter din stödjande grupp av vänner? Vilka rekommendationer kan andra komma med till dig? Om du bara lyssnar till sådana som bryr sig om dig, vad hör du då? Allra viktigast är såklart din egen röst, magkänslan, intuitionen. Våga höra vad som kommer upp, prova att följa den känslan eller instinkten och se vad som händer. Vi kan träna upp intuitionen och att våga lita på magkänslan genom att just följa de där subtila signalerna, de små budskapen, de som vi ofta ifrågasätter – men vad skulle hända om du faktiskt följer och går den vägen istället för den stora vanliga motorvägen?

Spännande resa du har framför dig! En upptäcktsfärd med dig själv i centrum. Och en möjlighet att komma till större njutning och avspänning i ditt eget liv, utan yttre påverkan eller mängder av redskap och verktyg.

Lovar att fortsättning följer!

Koppla av. Del 2

Hur kopplar man av när man glömt hur man gör? Frågan väcktes tidigare i veckan, och jag följer upp den första delen med fler tankar kring detta.

Lek på stranden och brorsdottern (snart 3 år) fotar tant Wivan

Egentligen har vi alla svar inom oss men ibland behöver vi lite hjälp på traven. En påminnelse helt enkelt. Grunden kring att koppla av är frågan om du vill och vågar släppa efter, släppa taget och slappna av? Kan du ta till dig av stillheten och njutningen i stunden?

Det här är inget som jag tänkt ut eller som kan kan resonera så mycket kring med huvudet – det är något jag lärt mig och som nu plötsligt finns oerhört nära och centralt i mig.

Så sent som denna vecka har jag fattat vad innerlig stillhet och närvaro är. Att ha tillit till att inte något ”ska” eller ”behöver göras”, att när jag släpper mig själv helt fri i tanken så kommer det att ske ändå, utan någon bestämd plan eller schema. För första gången i mitt liv sedan jag var barn har jag kunnat vara ledig och riktigt, riktigt fri. Utan dåligt samvete, skam över att jag inte gör något, strunta i konventionen och göra det som känns härligt. Och vet du? Jag har överlevt! Saker har blivit gjorda, tvätten har blivit vikt, jag har dansat, städat, sovit, läst, njutit och bara funnits till i en salig blandning.

Igår kom några första tankar kring detta med att koppla av. Här är ytterligare några:

* När du är redo: Åk bort några dagar. Eller veckor. Att komma iväg från din hemmiljö och vila eller göra kul grejer på annat ställe gör underverk. Det kan räcka med att byta bostad eller sova över någonstans några nätter. Om du har lust kan Airbnb vara ett bra sätt att hyra in sig på annan ort. Kanske har du vänner, kollegor, släktingar eller kompisar som kan tänka sig att ta emot dig som gäst några dagar eller vill ha lägenheten/huset bebott medan de är bortresta? Det finns många alternativ för att lösa en bortavistelse.

Har du pengar och vill betala lite mer finns det oändliga möjligheter både till boende, spa, retreats, resor och whatnot.

* Känn efter vad som är viktigt för dig. Vad gillar du att göra? Vad älskar du att se på? Hur vill du ha dina dagar? Vilka vill du möta? Hur kan du ta hand om dig på bästa vis? Vad behöver din kropp mest just nu?

Att känna efter, lyssna på vad som är sant för dig är otroligt effektivt när det gäller att må bra och finna vila/avkoppling. Njuta. Vad vill du allra helst just nu?

* Våga vara i det okända. Att känna de obekväma sakerna, se sina mindre sköna tankar eller höra tvivlets röst. Det är ok. Pröva att vara i det, se på det och inse att det är dina gamla tankar och mönster som spökar – inget av det är sant eller behöver vara ditt idag. Du kan välja vem du vill vara och hur du vill ha det, oavsett vad din historia säger eller ditt ”gamla jag” talar om för dig.

Att vara ledig, låta stundens ingivelse styra eller höra vad lusten berättar för dig är ovant och inte något som vi särskilt ofta får credd för eller som belönas i dagens prestationsinriktade samhälle (jo, om vi sådär bildskönt njuter med fötterna på en solstol framför en pool på Facebook). Vi ”duktiga flickor” och ”duktiga pojkar” är ofta helt ovana vid att låta bli att skapa eller göra – därför kan det kännas obekvämt och ovant. Att vara bekväm i det obekväma kräver kanske lite träning. Vågar du börja idag?

Fortsättning följer!