Arkiv | 2012 RSS feed for this section

Familjer på äventyr

26 Jan
Nybörjarna: Elin, Marcus och deras tre barn i Indonesien

Nybörjarna: Elin, Marcus och deras tre barn i Indonesien. Bild: SVT

Har du sett SVT’s nya serie, Familjer på Äventyr? Vi kollade på första avsnittet nu i helgen och gillar det jättemycket. Fick tipset av en god vän, som tycker att vi ska ansöka till nästa säsong 🙂 Kanske vi gör!

Fast, eftersom vi inte har några barn får vi väl vara med i serien ‘Par på äventyr’ – även om det låter som att det kan innehålla långt mycket mer än bara äventryliga resor! Vem vet 😉

Hur som helst, programmet med de svenska familjerna som är i olika skeden av sin utlandsvistelse, speglar mycket av det vi hittills gått igenom liksom tankar och funderingar också vi haft och har. Kul att det får plats i TV och kul att höra om andra som är likasinnade såklart.

Gör en bra dag! Kram, Wivan

Gästbloggar hos Skolvåren och Charlotte

26 Jan

Eeeeeh, hej! Ja, det är ju liksom så att jag bloggar på min och Anders gemensamma blogg, www.anwisa.wordpress.com numera och här har det varit väldigt snålt ända sedan i november.

Jag i hagen med en av islandhästarna på vårt nuvarande husvaktsuppdrag

Jag i hagen med en av islandhästarna på vårt nuvarande husvaktsuppdrag

Har inte riktigt bestämt hur det ska bli med den här sajten framöver och låter det få vara som det är just nu. Något som är väldigt roligt är att vi har ganska många nya läsare på den engelskspråkiga bloggen, och så har jag gästbloggat på två andra svenska bloggar senaste veckorna!

Gryning över Pyreneerna i Frankrike

Gryning över Pyreneerna i Frankrike

Dels har jag skrivit på Charlotte Rudenstams sajt om min upplevelse av att vara i kvinnosammanhang när jag besökte ett hamam i Istanbul för två veckor sedan.

Dels har jag skrivit om mod och visioner för Skolvårens räkning, inför #afkUmeå i slutet av veckan.

Läs gärna, och känner du för att följa oss och vår resa genom livet och världen så häng på via länken i början av inlägget. Jag finns även på Instagram som @wivansandberg.

Ko med utsikt

Ko med utsikt

Vi hörs säkert snart igen! Känns som det 🙂

// Wivan-Kristina

Senaste nytt…

8 Nov

… finns numera på vår engelska blogg, Live fully today. De senaste dagarna har vi bland annat bloggat om vikten av att vila och ta igen sig, om kärleken vi alla har i oss och omkring oss alltid. Vi har också lagt ut en hel del bilder från vår resa ner till södra Frankrike och de första dagarna här.

Jordgubbe plockad 7 november 2014

Jordgubbe plockad 7 november 2014

Skånskan idag

23 Okt

I förra veckan intervjuades Anders och jag för en artikel i Skånska Dagbladet. Idag är det dags för mååånga människor att läsa om oss och vår historia. (Klicka på texten för att komma till artikeln). Spännande, lite ömtåligt och inspirerande känns det nu. Som alltid när jag berättar något som är sant och äkta så känns det gott, skönt och aningens känsligt eller ömtåligt. Det är sårbarhet som öppnas upp när vi vågar vara oss själva hela vägen ut, och ibland finns en rädsla i mig kring att vara sårbar. Eller, att vara sårbar är ju helt enkelt att vara ömtålig på vissa plan.

Nåväl, det var oerhört härligt och givande att få berätta såhär, och i förra veckan skrev jag lite på vår gemensamma blogg om hur det kändes att sitta i den där intervjusituationen jag så många gånger varit i – på ”andra sidan”, alltså i min roll som journalist.

Nu var det plötsligt något helt annat! Och det här är ju precis vad jag bett om så  länge – nya upplevelser, att få vidga mina vyer, lära mig nytt och se, känna och vara ännu mer i stunden. Så, jag kan ju säga det till dig som ännu inte riktigt känner dig hörd i dina önskningar – var noga med vad du önskar! Det kan bli tuffa tider emellanåt 😉

Tomt, vacuum, äkthet

7 Okt

‘What do you love?’

– Light.

‘What do you love?’

– Light.

‘What do you love?’

– Life.

Frågan ställs gång på gång av min övninvspartner på en workshop. Korta, enkla svar utan huvudets inkoppling, bara rent spontant svarar jag. Och svaren förvånar.

‘What is in the way of your love?’

Igen, svar som dunkar mig med storhet som att få en järnplåt i ansiktet. Ingenting. Jag är tyst, det kommer ingenting. Alltså, ingenting.
Min partner ställer frågan igen, neutralt och nyfiket, öppen för vad som ska komma.

‘What is in the way of your love?’

-Void.

‘What is in the way of your love?’

– Space.

Det som jag plötsligt såg, kände, hörde både förvånade och överraskade. Jag har inga hinder för min kärlek – både den jag får och ger kan flöda fritt, välkommen in och ut. Det är helt öppet. I alla fall i stunden. Det är helt tomt. Inga rädslor, tankar, historier eller teorier. Bara öppet.

Storhet. Och efter workshopen har jag ont i magen, mår nästan illa – det är som att jag rent fysiskt har ett hål i magen. Det är obekvämt och ändå är jag lugn. Tillåter mig vila, tillit, vara kvar i mitt eget och våga känna, våga se. Vartefter så ”vandrar” tomhetshålet uppåt i bröstet, sakta. Och hålet minskar, tonas långsamt ut när jag vågar vara i stunden, i kroppen och acceptera att det just nu är såhär. Min upplevelse är att hålet, tomheten i kroppen, fysiskt symboliserar den tomhet eller öppenhet jag nyligen upplevt i sinnet kring vad som står i vägen för min kärlek.

Wow. Tack. Äntligen på nåt vis. Det är vad det är och ordet för dagen är expansion. Expansion, jag välkomnar dig. Välkomnar det som kommer och det som går. Välkomnar.

Och upp kommer…

6 Okt

‘… tankar om utanförskap, att missa, att inte ha allt jag vill, att ”kanske borde jag ändå…” och en väldig massa annat konstigt som känns som tankar och känslor från 90-talet typ. Alltså gammalt groll, eller gammal interndialog.

Framförallt någon slags tvångstanke om att jag inte kan släppa, att jag inte får lov att låta det förändras, att jag ska hålla fast vid någon eller något – för annars… ja vaddå? Vad skulle hända om jag lät det vara som det är och låter saker ske? Att släppa taget, låta vacuum vara ett tag och sedan kanske fyllas igen av något, någon, inget.
image

Och tack för att jag ser det, tack för att jag får chansen att öva, tack för att jag kan märka hur jag vuxit ifrån mestadelen av det där, och att de ändå kommer fram ibland så jag kan se dem och lära mig, se och förstå eller i alla fall acceptera att det dyker upp emellanåt. Det är ok det med.

Jag har ju bett om äkta sanning, äkta ärlighet och att få lov att känna, verkligen känna, vad som pågår. Jotack, här kommer det svar på den önskan.

Alltså, att känna, det är för mig så tydligt nu hur gärna jag vill veta och känna det som verkligen är. Som att

Jösses så många känslor och tankar om att vara utanför, att missa, att inte delta som kommer upp. Och här är jag. Utanför, borta från sammanhanget, icke närvarande.’

Skrivet söndagen 14 september, i min ensamhet och sårbarhet. I min äkthet och i insikten om att jag är ok även när jag väljer/är/hamnar/missar ett sammanhang.

Gammalt på repeat. Eller?

6 Okt

Lördagen 13 september då något nytt, stort landade i mig. Då jag skrev tre utkast som aldrig publicerades då, för att jag behövde landa i dem. Det har jag delvis gjort och framförallt vill jag idag påminna mig själv om dessa sanningar. Varsågod!
‘Trodde att ett gammalt tankespår kanske hakat upp sig och gick på repeat i huvudet. Sen ser jag att det också är en gammal tanke, att det gamla ”sitter fast”.

För nu överraskar jag mig själv och inser att det inte alls är något gammalt utan snarare något helt nytt men att jag liksom försöker falla in i det gamla för att känna igen mig och kunna relatera.

Ha! Allt är nytt och allt gammalt är gammalt.
Det är nu som är nu.

Kom själv på att jag faktiskt låtit bli att gå igång och tänka en massa imorse. Istället så bara visste jag hur jag ville ha det och göra med min dag. Fast det fattade jag flera timmar senare! Just då så var jag bara. Helt enkelt var mig själv, mitt innersta, mitt väsen.

Ha!
image

Och på cykeln till byn så kom tanken: ”Så jag har trott att jag behöver dem.”.

Den upprepar sig och växlar mellan att vara en fråga och ett påstående.

”Okej, så jag har trott att jag behöver dem?”

Det är ett mönster jag sett hos mig själv, och som jag för en stund nästan försökte gå in i, fast att jag är förbi det. För det nya är så ovant att jag inte känner igen mig. Inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig. Till det självklara, till mitt nya, till insikten att jag inte längre tror att jag behöver dem, till vetskapen att jag kan vilja ha dem där, men behöver dem gör jag faktiskt inte längre.

Det är större än så. Det är gigantisk stort i min värld. Att insikten kommit som säger att jag är ok även om ingen bekräftar mig utifrån, även om jag väljer att vara utanför ett sammanhang så är jag ok, även om det är trevligt/skönt/härligt och kul så behöver jag inte längre den där bekräftelsen.

Oj. Vem är jag då? Vem är jag nu?’