Och upp kommer…

6 Okt

‘… tankar om utanförskap, att missa, att inte ha allt jag vill, att ”kanske borde jag ändå…” och en väldig massa annat konstigt som känns som tankar och känslor från 90-talet typ. Alltså gammalt groll, eller gammal interndialog.

Framförallt någon slags tvångstanke om att jag inte kan släppa, att jag inte får lov att låta det förändras, att jag ska hålla fast vid någon eller något – för annars… ja vaddå? Vad skulle hända om jag lät det vara som det är och låter saker ske? Att släppa taget, låta vacuum vara ett tag och sedan kanske fyllas igen av något, någon, inget.
image

Och tack för att jag ser det, tack för att jag får chansen att öva, tack för att jag kan märka hur jag vuxit ifrån mestadelen av det där, och att de ändå kommer fram ibland så jag kan se dem och lära mig, se och förstå eller i alla fall acceptera att det dyker upp emellanåt. Det är ok det med.

Jag har ju bett om äkta sanning, äkta ärlighet och att få lov att känna, verkligen känna, vad som pågår. Jotack, här kommer det svar på den önskan.

Alltså, att känna, det är för mig så tydligt nu hur gärna jag vill veta och känna det som verkligen är. Som att

Jösses så många känslor och tankar om att vara utanför, att missa, att inte delta som kommer upp. Och här är jag. Utanför, borta från sammanhanget, icke närvarande.’

Skrivet söndagen 14 september, i min ensamhet och sårbarhet. I min äkthet och i insikten om att jag är ok även när jag väljer/är/hamnar/missar ett sammanhang.

Gammalt på repeat. Eller?

6 Okt

Lördagen 13 september då något nytt, stort landade i mig. Då jag skrev tre utkast som aldrig publicerades då, för att jag behövde landa i dem. Det har jag delvis gjort och framförallt vill jag idag påminna mig själv om dessa sanningar. Varsågod!
‘Trodde att ett gammalt tankespår kanske hakat upp sig och gick på repeat i huvudet. Sen ser jag att det också är en gammal tanke, att det gamla ”sitter fast”.

För nu överraskar jag mig själv och inser att det inte alls är något gammalt utan snarare något helt nytt men att jag liksom försöker falla in i det gamla för att känna igen mig och kunna relatera.

Ha! Allt är nytt och allt gammalt är gammalt.
Det är nu som är nu.

Kom själv på att jag faktiskt låtit bli att gå igång och tänka en massa imorse. Istället så bara visste jag hur jag ville ha det och göra med min dag. Fast det fattade jag flera timmar senare! Just då så var jag bara. Helt enkelt var mig själv, mitt innersta, mitt väsen.

Ha!
image

Och på cykeln till byn så kom tanken: ”Så jag har trott att jag behöver dem.”.

Den upprepar sig och växlar mellan att vara en fråga och ett påstående.

”Okej, så jag har trott att jag behöver dem?”

Det är ett mönster jag sett hos mig själv, och som jag för en stund nästan försökte gå in i, fast att jag är förbi det. För det nya är så ovant att jag inte känner igen mig. Inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig. Till det självklara, till mitt nya, till insikten att jag inte längre tror att jag behöver dem, till vetskapen att jag kan vilja ha dem där, men behöver dem gör jag faktiskt inte längre.

Det är större än så. Det är gigantisk stort i min värld. Att insikten kommit som säger att jag är ok även om ingen bekräftar mig utifrån, även om jag väljer att vara utanför ett sammanhang så är jag ok, även om det är trevligt/skönt/härligt och kul så behöver jag inte längre den där bekräftelsen.

Oj. Vem är jag då? Vem är jag nu?’

Gamla mönster på repeat

6 Okt

Läser igenom icke publicerade inlägg som jag skrev för några veckor sedan. Brukar inte göra det, utan ibland skriver jag utkast liksom för egen terapi. Just den här gången tänkte jag flera gånger under den dagen ‘idag skulle jag vilja ha en coach som är jag/bli coachad av mig själv’.
När jag nu läser igenom de tre inläggen jag skrev då så inser jag att jag gjorde just det – coachade mig själv.

Här får du läsa ett inlägg från 13 september.

‘Ja, välkomna, gamla mönster och tankar/känslor, ni är tillbaka igen ser jag. Så kul! Det är bra, för då har jag chans att se på er lite noggrannare och välja vad som är bra att behålla och vad som inte längre gagnar mig.

Just nu, denna lördagsförmiddag, sitter jag hemma och har valt att vara just hemma. Det fanns möjlighet för mig att leka loss med alla möjliga spännande workshops och vänner i Malmötrakten i helgen, vilket jag skrev om igår. Och funderade på en hel del igår, eller konstaterade att ‘så trött som jag är denna fredagskväll så vill jag nog vara hemma imorgon’. Samtidigt så fanns tanken att kanske, kanske jag var i ett helt annat läge när jag skulle vakna och då ha möjligheten att ändra mig.

Imorse hade jag helt glömt alla workshoptankarna och vännernas inbjudningar och istället steg jag rakt ut i skogen och gick en skön långpromenad före jag gjorde något annat. Precis vad som kändes skönt och rätt alltså. Sen kom jag på att just det, det var det där roliga som kanske, kanske skulle vara kul att göra idag. Men, när jag känner in och lyssnar efter på mig själv så vill jag helt enkelt ta saker i mitt eget tempo.

Fine. Jag är nöjd. Fridens liljor liksom.
image

Tills. Det på Facebook dyker upp att några vissa speciella personer kommer att delta i ett evenemang där jag haft möjlighet att vara med – och jag säger ‘shit, jag missar det’. Skulle jag kanske kunna hinna? Eller hur skulle jag kunna komma dit i tid? Skulle jag kanske kunna fixa en bil?

Men hallå. Det här är gammalt mönster, gammalt tänk, gammalt skräp. Det bygger på rädsla att missa något kul, att inte vara delaktig, att kanske ska jag sträcka mig över min gräns och energinivå bara för att i alla fall inte ha missat eller glömts bort. Oj, oj, oj! Det här kräver en liten cykeltur in till byn för att smälta. För den är ganska oskön den där gamla tanken.’

Förvånad ursäkt och en vändning

25 Sep
image

Snabb i tolkningen av andras miner

Sprang på en bekant på Malmö C denna morgon, vi går genom stationsbyggnaden och pratar, jag skrattar till ganska högt och möts av en blick från en kvinna som vänder sig om.
Min spontana reaktion är att jag lite surt ber om ursäkt högt, liksom för att markera att jag såg den där blicken som jag tolkade som sur.

Vad som verkligen förvånade mig var hennes respons:
– Nej, nej, jag blev bara förvånad, det lät så härligt! Det är så ovanligt att folk skrattar sådär, de flesta är så sura.

Vi går vidare, småpratar och skrattar alla tre. Jag konstaterar att livet är för kort för att gå runt och sura, att det är härligt att skratta. Hon håller med.

image

Malmö C en ovanlig torsdag

Visst var jag snabb i mitt dömande av situationen och av hennes min. Visst bedömde jag det hela på autopilot och blev lite förnärmad och reagerade med taggarna utåt då jag upplevde att jag fick kritik för att jag skrattade högt när de flesta runt omkring går runt och icke-skrattar. Visst är det härligt när autopiloten får sig en käftsmäll ibland! (i mitt fall ganska ofta!)

Katten på råttan… eller laserpekaren

18 Sep

Läste David Anderssons blogginlägg imorse och gillar det han skriver om liknelsen mellan hur frustrerad hans katt blev av att jaga en laserprick den aldrig lyckades fånga och människors frustration och olycka över att inte nå mål.

Vi jagar någonting som inte finns. Visst kan vi sätta igång med projekt som vi är inspirerade av att göra. Men när vi tillskriver kvaliteter såsom lycka, välmående eller självkänsla av att uppnå ett mål så lurar vi oss själva. På samma sätt som att laserpricken inte kommer ta en fysisk form för Lo att fånga i sina tassar kan vi jaga ihjäl oss efter ett välmående som inte finns i den yttre världen.

Här kan du läsa hela inlägget på Davids blogg.

David Andersson

David och jag pratades vid första gången i februari i år, och har därefter träffats irl i Stockholm en gång. Hans sköna, lugna funderingar och lyssnande är superhäftigt att vara ikring och jag gillar hans approach till livet. Det är som en spännande upptäcktsresa på något vis.

I måndags la han ut en video om rasism och separation som väcker intressanta tankar och vidgar min vilja att visa hjärta istället för oro och rädsla i världen.

Utvärdering: menskopp och nagellack

16 Sep

Har tidigare i sommar lovat att utvärdera eller berätta lite mer efter att ha testat två för mig nya produkter. Dels menskoppen som jag skrev om i mitt inlägg om mens i slutet på maj.

Dels det ”ekologiska” eller i alla fall giftfria nagellacket.

Vi börjar med det roligaste. Menskoppen.

Bild: morotsliv.com

Bild: morotsliv.com

 

Köpte en liten lila Fleurcup från menskoppen.se. Den är tillverkad i medicinskt silikon (visste inte ens att det fanns ett material som heter så!) och den har funkat bra för mig de månader jag haft den. Lite nya handgrepp och en viss invänjningstid men nu funkar det väldigt bra. Jag har använt den vid alltifrån bad och simning, cykling, löpning och när jag rört mig på andra vis. (även när jag suttit still, men det är inte samma utmaning).

Eftersom någon undrat hur det funkar så kan jag kort förklara såhär: menskoppen förs in med ett speciellt handgrepp, sitter inte lika långt in som en tampong. Själva koppen samlar upp blodet och sedan tar man ut den efter ett antal timmar, tömmer, sköljer av och för in igen.

När jag mailade lite fram och tillbaka med menskoppen.se blev jag oerhört väl bemött. De svarar på frågor, erbjuder hjälp att välja storlek utifrån personliga frågor och vill verkligen att det ska funka för varje individ.
Jag har valt att ha binda på natten, kanske jag övergår till att enbart använda koppen så småningom. Det här känns så mycket fräschare än exempelvis tampong och är renare och luktar mindre än bindor. Så, vill du ha fler röda detaljer får du maila mig 🙂

Rosa naglar i giftfritt

Nu till det mindre sexiga men minst lika färgglada ämnet nagellack.

Testade i början av sommaren ett giftfritt nagellack från Une som jag köpt på Åhléns tillsammans med ett matchande läppglans. Vanliga nagellack klarar jag inte att använda längre, mina naglar totalförstörs och det tog ungefär ett halvår att få tillbaka lite styrka och hållbarhet i dem efter senaste försöket.

Nagellack och lipgloss från Une

Så det var kul att detta skiljer sig från de traditionella och helt enkelt tycks snällare mot naglarna.

Och i sommar köpte jag ytterligare ett, ett fint rosa från tyska Benecos. Det matchar till och med mina rosa byxor!

wpid-wp-1409560780063.jpeg

Också detta har funkat fint att ha på mina känsliga naglar, och båda lacken sitter relativt bra. Med två brukar de sitta snyggt ca 5-7 dagar, lite beroende på hur försiktig jag är med vatten, trädgårdsjobb osv.

Premiär! Vår nya blogg

12 Sep

Äntligen är vi ”redo” att lansera vår nya gemensamma blogg, där både jag och Anders kommer att skriva om den resa vi gör i livet. Om att bestämma sig, känna inspirationen komma, följa visionen och drömmen, satsa stort och verkligen våga designa om sitt liv efter det som känns äkta och sant.

På resa genom livet

På resa genom livet

Vår resa mot framtiden, mot och i Spanien, kommer vi att dela med oss av. Vi skriver på engelska då vi tror att många fler än bara svensktalande personer vill låta sig inspireras och fånga upp ett och annat tips, kanske få sig ett gott skratt då och då, våga gå sin egen väg och slippa känna sig helt ensam.

Dela gärna länken med andra du tror är intresserade eller som vill följa en vardagsberättelse med ett stundtals djupare innehåll.

www.anwisa.wordpress.com

Så kika gärna in, vi har lagt ut några inlägg redan tidigare och nu är första gången vi delar med oss av länken till fler än bara varandra. Några kommentarer, synpunkter, idéer eller önskemål? Skriv gärna på bloggen eller maila/skicka ett meddelande.

Vi ses online! // Wivan